Can anybody find me......

Just nu verkar det som att allt påminner mig om henne. Den goda kamraten som jag hoppas skall vara något mer. Eller åtminstone har hoppats, jag har insett att det aldrig kommer bli vi igen. Hjärnan har nog förstått men det är värre med hjärtat. Blir dessutom hela tiden påmind om henne, när jag bläddrar genom reklamen så ser jag tofflorna jag fick utav henne i julklapp, när jag ser På Spåret minns jag alla samtal vi hade i timtal där vi pratade om hur fort vi gissade rätt, när jag äter skumtomtar påminns jag om hennes favoritgodis och igår när jag extraknäckte lite så körde jag igenom stan där hon är uppvuxen och som jag hört så mycket om när vi pratat.

Måste ta mig ur det här men det är inte lätt, måste hitta någon som gör mig glad som hon gjorde. E-dejtingen har gått sådär och snart går abonnemang ut och frågan är om jag skall förlänga det. När man får kontakt med någon som verkar intressant känns det bra men när mailen helt plötsligt utan förvarning slutar komma så känns det som att taggen i hjärtat istället för att försvinna trycks in ytterligare en liten bit. Och tanken slår mig: om inte hon som känner mig mer än någon annan är intresserad hur skall jag då lyckats visa någon mina fördelar bakom den osäkra fasaden.

Dystra tankar som kanske inte passar i just dessa tider när man bara skall var glad och lycklig. Men tankarna tar så stor plats så det inte finns någon plats för så många glada och skriver man om de dystra så kanske de försvinner.