Lycklig idiot

I går var det dags för något jag längtat efter länge; Livekonsert med Peter LeMarc. Senast han turnerade var 1993 och då såg jag honom i Jönköping och igår var det Linköping som gällde.

Så fort jag fick reda på att biljetterna var släppta gick jag in och skulle boka men då var de redan slutsålda! På en dag. Men med en Småländsk envishet så lyckades jag få tag på biljetter, för de var två till antalet. Varför de var två kan vi ta någon annan gång.

Redan i går morse var jag spänd inför resan och att det snöade ymnigt hela dagen hjälpte inte till att lugna nerverna. Precis innan jag skall gå från jobbet kommer en jobbarkompis och säger att det är stopp på vägen till Linköping på grund av vädret. Hela världen höll på att rasa! Nu var vädret emot mig också!

Det var en ledsen och nervös Mats som gav sig ut på vägarna med en trafik som var väldigt försiktig men vid Blå Grindar två mil norr om hemstaden stod trafiken still. Då kom tårarna. Den här konserten betydde så mycket för mig och jag kände att nu måste det hända något kul och kunde därför inte hålla tillbaka känslorna.

Men någon, däruppe eller i Linköping, ville att jag skulle se konserten så det började rulla ganska omgående. Väglaget blev bättre och bättre men alla tog det lugnt och försiktigt. Väl framme började spänningarna släppa lite men i kön till insläppet mådde jag fysiskt illa av spänning.

Innan Peter gick på scen satt en tjej som hette Melissa Horn och sjöng helt underbart. Första låten hade en text som träffade rakt i hjärtat och då kom tårarna igen. Tur man hade med en näsduk.

Peters konsert var helt makalös. En kanonblandning av gammalt och nytt som kunde fått hålla på hela natten om jag fått bestämma.

Det hade varit underbart att få dela detta minne med någon men det blir kanske till nästa turné. Hoppas inte det dröjer 14 år!

Sitter just nu och lyssnar på Peter LeMarc och då kommer nästan tårarna igen. Jag längtar redan efter nästa gång jag får se Peter live. Jag behöver sådan energikickar! Många.